Yes or No?

Titel: Yes or No?
År: 2010
Regi: Sarasawadee Wongsompetch
Medverkande: Aom Sucharat Manaying, Sucharat Manaying, Supanart Jittaleela

När Pie möter Kim blir hon först förskräckt över sin nya rumskamrats pojkflickiga framtoning. Det som börjar som en mardröm utvecklar sig snart till ett intensivt triangeldrama. Med glimten i ögat är detta den första öppet lesbiska filmen från Thailand.

När man ser en scen i slowmotion, följt av stråkar – då är det dags att ställa in sig på rätt frekvens. Det här är helt enkelt ungefär så högkoncentrerat rom-com det kan bli. Inställningen till filmklyshor kan ju skilja sig mellan olika världsdelar, men att Yes or No? är en romantisk komedi behöver det inte råda några tvivel om.

Först och främst är det kul att se en thailändsk flatfilm, speciellt eftersom det är deras allra första förstås! Att ha fått ihop den äldre generationen av skådisskaran är ju rätt häftigt, de måste ju ha tyckt att det är ett tillräckligt ok tema för en soft komedi. Och det är verkligen en berättelse om mötet mellan två generationer, det moderna och det traditionella. Kul att se en (, som jag upplever som en) trovärdig skildring av Thailand 2010.

Skådisarna tycker jag alltid är lite svårare att bedöma i asiatiska filmer. Jag upplever en annan jargong i tonfall och mimik, och är i det här fallet tacksam för att jag sett min dos animé och också rest i några asiatiska länder. Hursomhelst får jag en bra känsla, framförallt av Aom Sucharat Manaying som spelar Pie.

Min slutsats är att det är bättre att småskratta åt stråkarna än att försöka ta det på allvar. Trots det har jag lite svårt för den här genren, när det blir så extremklyshigt att det blir komiskt. Eller, jag har svårt att ta det för mer än vad det är. Förutsebara och förnöjda skratt, men jag blir inte direkt fångad. Däremot är det kul att se vad Thailand hittar på när de gör queerkomedier!

I hetaste laget

Titel: I hetaste laget (org. Some Like it Hot)
År: 1959
Regi: Billy Wilder
Manus: Billy Wilder, I.A.L. Diamond
Medverkande: Jack Lemmon, Tony Curtis, Marilyn Monroe

När Chicagomusikanterna Joe och Jerry råkar bli vittnen till ett maffiamord, tvingas de ta till flykten på ett tåg till Florida, utklädda till Josephine och Daphne, de nya medlemmarna i ett flickjazzband. Deras förklädnad är perfekt… ända tills de båda förälskar sig i sångerskan Sugar och en miljonär börjar uppvakta Daphne. Och maffiabossen är fortfarande på jakt efter dem…

Tofslan tycker: Man skulle nog kunna se på I hetaste laget på två sätt. För det första är den (en klassiker) från 50-talet – alltså får man sätta på sig de lite tåligare normglasögonen. Jag brukar ha svårt att se äldre filmer med andra ögon än de nutida, och bortse från de skildringar av trångsynthet och sexism som ofta dyker upp. I hetaste laget är däremot ett undantag. Jag är förvisso inte helt objektiv eftersom jag själv varit med i uppsättning av musikalversionen (Sugar) och därmed var rätt väl insatt och väldigt sugen att se filmen. Trots det vill jag faktiskt mena att I hetaste laget är ovanligt modern för sin tid (kanske framförallt i hur den slutar, jämfört med många moderna queerfilmer).

Lemmon och Curtis är perfekta i sina roller. Självklart blir det en slags drift med det kvinnliga och stereotypa, men med tanke på årtalet och hur skickligt de axlar komiken ihop med sina transroller är jag bara underhållen. Hur Jerry också börjar trivas i sin roll i takt med hans kärlekshistoria är himla fint (scenen med hans maracas är ju bara to-die-for). För en som mig, som sett alldeles för få filmklassiker, är det också kul att se Monroe sjunga de där klassiska raderna ”I wanna be loved by you. Boo boo bee doo”. Kul tematik med modern vinkling (för sin tid), lite halvsvajjig story och grymma skådespelarinsatser.

I hetaste laget är en skön könsöverskridande förväxlingskomedi väl värd sin klassikerstämpel. Jag var fundersam på hur pass väl den egentligen platsade på Enorm Film, men så fort jag hörde slutrepliken kändes det självklart. Go 50′s!

Tomboy

Titel: Tomboy
År: 2011
Regissör & Manus: Céline Sciamma
Medverkande: Zoé Héran, Malonn Lévana, Jeanne Disson

Det är sommarlov och Laure, en flicka i tioårsåldern, har just flyttat till ett nytt bostadsområde tillsammans med sin familj. En dag träffar hon en grannflicka, Lisa i hennes egen ålder. Laure presenterar sig som Mikael för Lisa och får henne och andra barn i området att tro att hon är en pojke. Laure och Lisa kommer allt närmare varandra och situationen blir mer och mer komplicerad.

Tofslan tycker: Regissören från Water Lillies Céline Sciamma är back on track med en nya sommarlovsskildring. Så är också det snygga fotot, den intressanta storyn och känslan av ”åldersperioderna emellan” (den här gången mellan barn och tonåring). Man ränner ute med kompisgänget på dan men suger fortfarande på tummen när det blir kväll.

Det är inte bara en bra skildring av den här perioden utan också en helt fantastisk syskonskildring. Lillsyrran är precis så frisläppt och klängig som man är innan man ens reflekterat över att det finns ett slut på barntillvaron. Även Laure är helt fantastisk, med sin sagolikt uttrycksfulla ögon och spinkiga lilla kropp. Jag gillar att hon är skildrad som en ganska försiktig unge, även när hon väljer att spela rollen som kille. Barnskådespeleri är uppenbarligen något som Sciamma bemästrat fullt ut. Jag är såld.

Även om det inte flödar av filmer med genusöverskridande barn är det ändå en tematik som hängt med rätt länge (se t.ex. Mitt liv i rosa, Mitt liv som hund, Dårfinkar & dönickar). Det är förstås extra kul när det kommer något som känns riktigt nutida. Förutom sommarhettan skulle området och miljön t.o.m kunna vara svensk. Även föräldrarna känns rätt bekanta, kanske framförallt mammans syn på Laures könslek känns trovärdig ur dagens tidsperspektiv.

Jag är inte helt objektiv i seendet av Tomboy, det måste jag väl erkänna. Mycket för att jag kan känna igen min egen barndom, både i pojkflickan och den som står vid sidan om fotbollsplanen. Ändå vågar jag säga att det här är en riktigt, riktigt bra film – även för den som inte känner igen sig. Något jag knappt hade reflekterat över förrän jag läste SvD’s artikel är också hur Tomboy låter bli den normreformation som ofta utgör slutet i andra tomboyfilmer, och som alltid retat gallfeber på mig. Kanske är det som får mitt hjärta att klappa lite extra.

Tomboy är en film med många fina komponenter. Bilden, storyn, känslan, fantastiskt barnskådespeleri och det där franska on top – det blir helt enkelt awesome. Helt klart en ny favorit. Céline Sciamma, we’ll be watching you!

Vifslan tycker: Kan bara hålla med Tofslan. Det är en underbar film med många spektra. Fransk queerfilm när den är som allra bäst! Tycker regimässigt se en klar förbättring från Water Lillies även om den också är bra. Bättre helheltsbild i Tomboy. Ett måste för alla med minsta genusintresse helt klart!!

Ligg med mig

Titel: Ligg med mig (Få meg på, for faen)
År: 2011
Regi: Jannicke Systad Jacobsen
Manus: Jannicke Systad Jacobsen
Medverkande: Helene Bergsholm, Henriette Steenstrup, Malin Bjørhovde

”Alma är en 15-årig tjej i en sömnig norsk småstad som drömmer om att finna någon att älska och att bli av med oskulden med. Men inte nödvändigtvis i just den ordningen. Till hennes mammas stora förargelse tar denna längtan sig uttryck i dyra telefonsexsamtal. På en skolfest hamnar hon i en intim och inte så lite pinsam situation med Artur ­– alla tjejkompisars stora favorit – och blir till åtlöje i hela skolan.”

Tofslan tycker: Jag hoppade jämfota när jag hörde om den kommande filmen Ligg med mig, eller kanske ännu bättre Få meg på, for faen (varför heter den inte Ligg med mig, för fan?!). Det är ett sorgligt faktum, men filmberättelser om (tonårs)tjejers sexualitet är sällsynt, typ fridlyst. Nu till saken: Ligg med mig är en straight skildring, men jag gillar det – queerskildringar blir ofta automatiska skildringar av frigjorda sexualiteter – den straighta tjejen är ännu mer sällan sexuell. Sen är det ju en annan sak om en straight film också behöver vara heteronormativ, vilket Ligg med mig till viss del är. Det är ett litet samkönat inslag också, vilket jag trots straight-vinkeln bara tycker tillför till känslan av att desperat vilja ligga – med någonting.

Det jag stör mig allra mest på är hur filmen väljer att stärka normer kring droger och hur man ska se ut som tjej resp. kille (åtminstone för att få ligga). Dessutom kör man hårt med rätt uttjatade stereotyper; bubbelgumstjejen med idominläppar och den svartklädda filosofen med sotade ögon och politiskt engagemang. Snark! Dessutom en non-favorit i repris; folk som super utan att sedan verka speciellt fulla alls. Det där med hasch verkar vara någon slags självklar relationsbyggare för 15-åringarna. Eh okej…

Jag tycker att det finns potential i temat och i vissa berättartekniker, t.ex. korsandet av Almas fantasi och verklighet – det hade man gärna fått spela mer på. Norge är otroligt vackert och den beige:a tonen är lite lagom arty. Däremot upplever jag inte att själva storyn har speciellt mkt, den känns inte riktigt sammansatt och lite smått förvirrande. Tema ja, story, nej. Jag försöker syna skådespeleriet genom norskan och får en känsla av ojämnhet, som det brukar vara i nordiska ungdomsfilmer. Här hade man verkligen chansen att göra en banbrytande film (för det är fan banbrytande med sexuella tonårsbrudar) men förvaltar den inte riktigt. Synd.

Without Men

Titel: Without Men
År: 2011
Regi & Manus: Gabriela Tagliavini
Medverkande: Eva Longoria, Kate del Castillo, Oscar Nuñez

Kvinnorna i en liten isolerad by måste reparera sina hem när alla män kallas in till den kommunistiska gerillan.

Tofslan tycker: Man kan verkligen undra vad visionen med Without Men är. En berättelse om starka självständiga kvinnor, av en kvinnlig regissör – det tänker man ska vara åtminstone lite feministiskt. Men med tanke på att regissörens tidigare verk har titlar som 30 Days Until I’m Famous och The Woman Every Man Wants, nja.

Utan att fastna vid att Desperate Housewives-Gabrielle springer runt med en dålig låtsasbrytning (…) fattar jag inte det visuella upplägget. Först ser historien ut att utspela sig kring 50-, 60-talet, men ju längre den går, desto mer moderna grejer kommer in i bilden. Jag har inget emot mixar av årtal, men det måste göras medvetet, speciellt när storyn verkar skildra en väldigt specifik tid.

Without Men är den mest dubbeltydiga queerfilm jag någonsin sett. Kvinnorna är starka och självständiga, men så fort det kommer in en man i bilden blir alla fnissig putmunnar som inte ens kan knyta skorna själva. Byns lokala horor är en självklarhet, med fladdrande botoxläppar och guppande D-kupor. Och plötsligt när männen (läs: kunderna) har försvunnit så ser de varandra på ett nytt sätt. Och det är inte bara lesbisk kärlek som uppstår, det är med en ålderskillnad på typ 30 år. Och i samma stund som min haka landar vid knäna åker den bittert upp igen.

Kvinnorna skildras som en kacklande hönsgård och när de är extra jobbiga förklaras det med att dom har mens. Det känns som att någon sitter och petar på mig bara för att provocera. Faktumet är att de har mens och därför beslutar de sig för att göra om kalenderåret efter menscykeln! Så här fortsätter det. Sexism som varvas med något slags upphöjande av kvinnligheten. Jag blir så sjukt förvirrad!

Jag verkar inte ensam dock. Kritiken haglar verkligen över den här filmen, sällan skådat liknande. ”Jag skulle kunna tänka mig att köpa den på DVD så att jag kunde ställa mig och bajsa på den.” Det är nästan värt att skratta åt det faktiskt. Det intressanta med Without Men är att flatfilmen, ju mer mainstream den blir, uppenbarligen börjar synas i mer än sin vanliga förpackning, t.o.m sin raka motsats.

Det som är mest jobbigt är att storyn mellan den kringresande Cleotilde och borgmästarfrun Rosalba faktiskt har potential, och lite seriositet. Den klassiska bisexualitetsförvirringen uppstår även här, surprise liksom. Jag undrar om inte den frustrerade slutrepliken säger mer om regissörens egna trångsynthet; ”Älskar du män eller kvinnor?!”. Hon verkar dock ha missat att lära sig något från svaret; ”Jag älskar dig.”

Kill Bill – Vol. 1

Titel: Kill Bill – Vol. 1
År: 2003
Regi & Manus: Quentin Tarantino
Medverkande: Uma Thurman, Lucy Liu, David Carradine

En kvinna tillhörde en grupp yrkesmördare, tills de en dag vänder sig emot henne. Fem år senare vaknar hon upp ur en koma som hennes forna chef Bill har försatt henne i. Det är början på hennes sökande efter en blodig hämnd.

Tofslan tycker: Om man är för pretto för action är Kill Bill den utmärkta undanflykten. Det känns Tarantino, eller åtminstone att det inte är en story som råkade missa papperskorgen på någon B-producents kontor. Kill Bill mixar estetik från spaghettivästern med japansk samurajfilm och kinesisk Kung Fu – något som den blivit varmt omtalad för. Ibland gränsar det till spretigt kan jag tycka, t.ex. de enstaka animationerna – men jag köper det tillslut, upplägget med kapitel underlättar mycket. Det är grymt härligt med en action som innehåller mer analys, djup och estetik än standarden – utan att brista i våld och splatter.

Tematiken från sub-genrer som Girls with guns och Rape and revenge gör också filmen till något mer unikt och smaskigt för det normkritiska ögat. Trots känslan av feminism och starka kvinnor ser jag direkt hur hämndmotivet symboliserar just kvinnligheten, en slags moderlig hämnd. Jag skruvar lite på mig för att de kvinnliga skurkarna aldrig får vara lika kallblodiga som männen, men jag godtar lite motstridigt skildringen som ett sätt att känna sympati för huvudrollen (en del av de kvinnliga fienderna får åtminstone vara helpsykade).

Sammanfattningsvis är jag benägen att säga att; bakom splattret finns det något mer att bita i. Jag menar, t.o.m splattret är estetiskt, och då köper även en kritiskt splatter-tittare som jag det.

Guldbaggegalan – Filmåret 2011

Svenska Filminstitutet är värd för den årliga Guldbaggegalan, där de som under det gångna året utmärkt sig mest inom den svenska filmen får ta emot sina välförtjänta utmärkelser. Den 23 januari 2012 delades nitton Guldbaggar och ett barnfilmspris, Gullspira, ut. Det var även premiär för nya kategorier; musik, ljud, klipp, scenografi, mask/smink, kostym och visuella effekter. Vid Guldbaggegalan den 23 januari fick Apflickorna och Kronjuvelerna tre Guldbaggar var, tätt följda av Play, Simon och ekarna och The Black Power Mixtape 1967-1975 som alla fick två Guldbaggar.

Jag vill börja med att fråga varför det envisas med att Petra Mede ska leda Guldbaggegalan? Jag vill ha Björn Kjellman eller Maria Lundqvist. Jag undrar också varför det alltid måste flöda kommentarer om Mikael Persbrandts kropp? Ingen förtjänar att objektifieras så. Han är inte bara en kropp! Ser ni inte att han blir både nervös och jäkligt obekväm? Nu låter det som att jag tycker att Guldbaggegalan bara är dålig, men så är det inte. Jag vill slå ett slag för Lo Kauppis tal på årets gala. Kolla in det på SVT-play eller Youtube. Ett plus till kärleks/kyss-scenerna i collaget, i början av galan, som innehöll så pass mycket HBTQ. Och sist men verkligen inte minst, ett stort hurra för de sju nya kategorierna. Nu börjar det likna något. Tips till nästa år: Inför ett pris för årets debutant.

Här nedan kan ni läsa alla nomineringar och vinnare inom de olika kategorierna. Kursiverat står även min egen kommentar.

Bästa film: Apflickorna    Simon och Ekarna    Play
Vifslan: Någon av de andra två. Förstår inte varför juryn tycker att Apflickorna är årets bästa svenska film. Läs vårt inlägg om Apflickorna. Det finns ju dessutom en film som både jag och Tofslan skulle ha satt som vinnare om vi fick välja. Ni vet ju vilken det är… Tada! KYSS MIG såklart!

Bästa regi: Ruben Östlund för Play    Lisa Aschan för Apflickorna    Lisa Ohlin för Simon och ekarna
Vifslan: Rätt. Läs vårt inlägg om Play

Bästa kvinnliga huvudroll: Ann Petrén i Happy End    Helen Sjöholm i Simon och ekarna    Magdalena Poplawska i Between 2 Fires

Vifslan: Hurra hurra! Helt rätt!!! Ann som förgyller vår filmvärld med berörande och starka kvinnoporträtt. Andra Guldbaggen i  hennes samling (tidigare för Om jag vänder mig om). Däremot tycker jag Helen Sjöholm och Liv Mjönes borde ha bytt nomineringkategorier med varandra eftersom jag anser att Sjöholms roll i Simon och ekarna är en biroll och att Mjönes roll i Kyss mig är en huvudroll.  

Bästa manliga huvudroll: Sven-Bertil Taube i En enkel till Antibes    Kevin Vaz i Play     Mikael Persbrandt i Stockholm Östra

Vifslan: Har inte sett alla tre.

Bästa kvinnliga biroll: Cecilia Nilsson i Simon och ekarna    Helena Bergström i Någon annanstans i Sverige    Liv Mjönes i Kyss mig

Vifslan: Liv Mjönes i KYSS MIG såklart! Både för hennes egen del och för filmen men också för att det skulle göra så mycket för HBTQ-film. Samtidigt är det väldigt lustigt att Liv Mjönes ens är nominerad till bästa kvinnliga BIROLL när hon borde varit nominerad till bästa kvinnliga HUVUDROLL eftersom rollen Frida inte är en biroll utan en delad huvudroll med Mia (Ruth Vega Fernandez). Läs vårt inlägg om Kyss mig. Måste även säga att jag tycker Helena Bergström gjorde en fantastisk insats i Någon annanstans i Sverige. Äntligen den Helena som jag vill se mer av. 

Bästa manliga biroll: Jan Josef Liefers i Simon och ekarna    Johan Widerberg i Happy End    Peter Andersson i Happy End

Vifslan: Rätt. Även om jag tycker att Peter Andersson alltid är bra!

Bästa manus: Josefine Adolfsson & Lisa Aschan för Apflickorna    Pernilla Oljelund för Stockholm Östra     Ruben Östlund för Play

Vifslan: Någon av de andra två. 

Bästa dokumentär: At night I fly av Michel Wenzer    Stora Scenen av Tova Mozard    The Black Power Mixtape1967-1975 av Göran Hugo Olsson

Vifslan: Har inte sett alla tre, men har hört väldigt mycket gott om At night I fly.

Bästa foto: Marius Dybwad Brandrud för Play    Per Kjällberg för Stockholm Östra    Dan Laustsen för Simon och ekarna

Vifslan: Simon och ekarna

Bästa klippning: Göran Hugo Olsson & Hanna Lejonqvist för The Black Power Mixtape 1967-1975    Kasper Leick & Michal Leszczylowski för Simon och ekarna    Jacob Schulsinger för Play

Vifslan: Har inte sett alla tre.

Bästa kostym: Moa Li Lemhagen Schalin för Kronjuvelerna    Katja Watkins för Simon och ekarna    Pia Aleborg för Play

Vifslan: Rätt.

Bästa mask/smink: Anna-Lena Melin för Gränsen    Linda Boije af Gennäs för Simon och ekarna    Sara Klänge för Kronjuvelerna

Vifslan: Har inte sett alla tre, men Anna-Lena Melin brukar vara duktig.

Bästa scenografi: Roger Rosenberg för Kronjuvelerna    Cecilia Bornebusch för The Stig-Helmer Story    Anders Engelbrecht, Folke Strömbäck & Lena Selander för Simon och ekarna

Vifslan: Kronjuvelerna eller Simon och ekarna

Bästa ljud: Andreas Franck för Apflickorna     Daniel Saxlid & Per Hallberg för Försvunnen    Jason Luke för Simon och ekarna

Vifslan: Rätt

Bästa musik: Ahmir-Khalib Thompson & Om’Mas Keith för The Black Power Mixtape 1967-1975     Fredrik Emilson för Kronjuvelerna    Annette Focks för Simon och ekarna

Vifslan: Har inte sett alla tre, men Simon och ekarna har passande musik.

Bästa visuella effekter: Håkan Blomdahl & Torbjörn Olsson för Kronjuvelerna    Johan Harnesk för Gränsen    Lars Erik Hansen & Marcus Brodersen för Simon och ekarna

Vifslan: Har inte sett alla tre, men Simon och ekarna hade snygga effekter.

Bästa kortfilm: Las Palmas av  Johannes Nyholm    Utan snö av Magnus von Horn    No Sex Just Understanding av Mariken Halle

Vifslan: Har inte sett alla tre, men Las Palmas var bra.

Bästa utländska film: Nader och Simin – en separation av Asghar Farhadi    Dogtooth av Yorgos Lanthimos    Winter’s Bone av Debra Granik

Vifslan: Svårt val. Alla är grymma. Dogtooth kanske. 

Hedersguldbagge: Inga Landgré 

Vifslan: Ett underbart stort grattis till fina fina Inga! Välförtjänt som få.

Gullspira (är ett pris som går till en person som gjort enastående insatser inom barnfilmen och delades för första gången ut 2006): Lennart Gustafsson & Ylva-Li Gustafsson 

Vifslan: Det är svårt att välja någon överhuvudtaget tycker jag. Det finns så många. Men gratulerar paret Gustafsson till Gullspiran detta år. 

Håller ni med mig? JA eller NEJ. Kommentera!

 

Oranges Are Not the Only Fruit

Titel: Oranges Are Not the Only Fruit (Det finns annan frukt än apelsiner)
År: 1990
Regi: Beeban Kidron
Manus: Jeanette Winterson
Medverkande: Charlotte Coleman, Geraldine McEwan, Mark Aspinall

Jessica som fått en strikt religiös uppfostran står inför ett uppvaknande när hon möter Melaine. Allt eftersom deras ”onaturliga” vänskap ifrågasätts börjar hon själv ifrågasätta sin uppfostran.

Tofslan tycker: Huvudrollsinnehavarna, både barn och tonåring, spelar lika bra som de är castade (lika för en gångs skull). Oavsett helhetsintrycket är de värda en 4:a båda två! Årtiondet och själva miljön är spännande, även om religiös fanatism börjar kännas lite uttjatat i mina flatfilmsögon. Historien och reaktionerna känns däremot trovärdigt skildrade ur den religiösa miljön, ungefär lika obehagligt som häxjakten på 1400-talet. Ruggigt!

Tyvärr tycker jag inte att minuterna är så väl förvaltad, jag får – 165 min till trots, ingen djupare connection till karaktärerna och stundtals sker det för lite för att jag inte ska skruva på mig. Jag famlar efter något att ta tag i, men det kommer liksom inget. Kanske funkar den bättre att se i sitt serieformat, i kortare sjok? Serien verkar däremot vara väldigt omtyckt så att lyssna på mig verkar vara en ganska dum idé den här gången..!

Elena Undone

Titel: Elena Undone
År: 2010
Regi & Manus: Nicole Conn
Medverkande: Necar Zadegan, Traci Dinwiddie, Gary Weeks

Ödet bringar ihop två olika kvinnor tillsammans och sätter dem på en kollisionskurs som bryter sönder deras förutfattade meningar om kärlek, livet och kraften i ens själ.

Tofslan tycker: Straight, gift kvinna möter flata. När ska folk fatta att det är gjort typ femhundra gånger tidigare? Jaja, dom driver åtminstone med det själva. Att aldrig ha varit kär behöver för övrigt inte ses som något konstigt. Men att vara gift i 15 år och inte ens ha varit kär i början av relationen, det tycker jag känns lite otrovärdigt! Och vi är snabbt tillbaka till flatfilmsklyschor, där kärleken till mannen innerst inne bara är fejk. Kan folk sluta med det här! Bara för att man blir nyförälskad behöver inte den förra relationen vara en livslögn. Zzz… *drar något gammalt över mig*

Vifslan tycker: Väldigt klyschig och snabba vändningar. Filmen hinner inte gå in på något djupare plan. Känns ganska ogenomtänkt och på många ställen otrovärdig. Och den där mannen som ska fungera som någon slags kärleksguru? Lite som en ande i lampan. Känns bara konstigt. Och jag orkar inte fler filmer som ska kontrastera Gud vs samkönad kärlek, heteroäktenskap vs otrohet med flata, verklighet vs dröm osv. Kan någon i flatfilmsbranschen vara lite innovativ så vore jag tacksam. Det enda possitiva är att det är två feminina kvinnor varav en är lite åt det butchiga hållet men ändå femme. Annars en-i- mängden-flatfilm. Tyvärr.

Sugar Rush

Titel: Sugar Rush
År: 2005-2006
Regi: Katie Baxendale
Manus: Katie Baxeldale, Julie Burchill (bok)
Medverkande: Olivia Hallinan, Lenora Crichlow, Richard Lumsden

Kim har precis flyttat till Brighton med sin familj. Att vara femton år, nyinflyttad och kär i sin bästa kompis är inte direkt receptet för ett enkelt och bekymmersfritt liv. Sugar Rush är baserat på en novell av Julie Burchill, och blev en stor succé i England när det sändes på Channel 4.

Tofslan tycker: Det är inte många serier och filmer som handlar om kvinnlig sexualitet, än mindre samkönad. Sugar Rush är häftig på det sättet –  en queer tonårstjej, som dessutom inte problematiserar sin läggning speciellt mycket. Trots att Kim är både 15 och flata (även om åldern oftare verkar som typ 17-18) är sexualiteten knappast heller undangömd – tvärtemot kommer hon snart att spricka om hon inte får ligga. Sånt gillar vi.

Sugar Rush har förvisso inte så många konkurrenter i kategorin queera ungdomsserier, men jag kan ändå sträcka mig till att säga att den är stabil. Förutom att jag rent allmänt gillar huvudrollsinnehavaren Olivia Hallinan tycker jag att de flesta skådisarna är bra, även om vissa är lite väl skruvade – t.ex. hennes mamma (som förvisso gör en ganska normbrytande mammaroll). Av vad jag hört är karaktärerna ganska annorlunda i boken. Jag gillar de komiska inslagen men ibland tenderar det att bli lite väl mycket farshumor i mina ögon. De mer seriösa delarna gillar jag dock, hur det hoppar fram och tillbaka – mellan svek/vänskap och ”life goes on”. Utan att spoila känns det trovärdigt hur Kim’s inställning liksom förändras under serien och hur hon går vidare/resp. inte.

En sak jag inte kan låta bli att lägga märke till är vilken stor roll alkohol och knark får spela genom hela serien (det avtar inte ens i takt med att Kim blir äldre). Skillnaden mellan Kim och den äldre karaktären Saint skildras bra genom Kim’s fortsatta tonårsfokus på ”bira, bira, bira, bärs, bärs, bärs”. Däremot är det trist, och egentligen ganska knäppt att i princip allt de gör verkar askul med knark i kroppen.

En artikeln i Aftonbladet sammanfattar det jag vill säga: ”Att supa, röka på och svälja tabletter är tydligen mindre tabubelagt inom brittisk ungdoms-tv än tonårssex mellan två tjejer.”

Vifslan tycker: Jag håller med Tofslan om ovanstående. Speciellt när det gäller ungdomskulturen i Storbritannien. Just för att det inte kommenteras att det vore en dum idé att supa, röka på och svälja tabletter. Förmodligen för att det är helt okej att göra det i jämförelse med t.ex. samkönat sex.

Jag gillar Olivia Hallinans gestaltning av Kim. Har dock inte läst boken. Även om det i viss mån är väldigt överdrivet så känns det ändå trovärdigt och jag fastnar. Den här serien går att se i ett svep. Perfekt om man är sjuk och ligger hemma. Gillar också balansen mellan allvar och komik. Bra soundtrack och scenografi. Som sagt värd att se för att den är ganska ensam i sin genre.